Som Pia skrev i kommentaren nere så är ju bostadsköp, och allt vad det innebär med låneförhandlingar, budgetuppgörande, gemensamma eller åtskilda konton, knappast romantiskt. Början och slutresultatet är väl det, men i klistret häremellan känns allting som tungt, jobbigt och otrevligt. Speciellt om man som jag vill ha allting nu och genast, utan krångel.

Jag är van att kunna betala för tjänster som gör att jag får vad jag vill genast. Under det senaste halvåret eller så har jag dock stött på problem - två större projekt kan inte fösas på med pengar eller tjat, utan mitt tålamod måste växa. Det ena är bostadsköpet - inga bud innan banken är klar och sen måste man reda ut en massa saker innan köpet faktiskt kan bli av. Det andra är mina studier - godkännande av mina studieprestationer är knappast något som det lönar sig att försöka sträva efter med pengar.

Så, nu får jag växa. Det är inte lätt, men jag får lov att lära mig att hålla igen, att spara på krutet och att ge saker och ting tid. Och på samma gång leva i nuet. Att planera för framtiden är ju bra, men på samma gång måste man väl nog leva i nuet - njuta av det jag har nu. Som tur är den bättre hälften min raka motsats - verkar vara avsevärt svårare för honom att få saker ur världen än att vänta litet. Tillsammans blir vi då perfekta, har jag tänkt.

Hur gör ni för att inte tappa tålamodet med stora projekt som drar ut på tiden? Hur lär man sig att pausa från planering och dagdrömmar om det som komma skall? Och hur gör man för att maxa nuet?

Jag är knappast ensam om att skänka maten jag äter en extra tanke i januari. Inte för att jag måste, men för att jag behöver det. Min kropp är inte gjord för chokodieter - det märker jag nu.

Min hy är typisk finsk - tunn och rödfnasig. På vintern (läs: när det är isvindar och -15 grader) så accentueras speciellt det rödfnasiga. Huden fjällar och allting kliar. Har försökt använda naturliga ansiktsprodukter, och en lotion som faktiskt hjälper är Weledas babycream. Men därutöver tror jag på kosten - fett och vätska för att motverka torrheten och fnasigheten. Zink och selen för att stärka huden. Ännu återstår att ta reda på var zink och selen finns och hur man får i sig det utan kosttillskott.

Min mage är väl också typiskt finsk. Relativt tålig, men säger ifrån om den inte får fibrer. Ett tag gjorde jag felet att äta för mycket fibrer, vilket resulterade i ungefär samma situation som om man inte äter fibrer alls. Vatten och milda drycker i mängder hjälper.

Sen, det där med choko. Jag älskar choko (hjärtat). Och jag avskyr choko (hjärnan). Choko verkar som en trigger för min dåliga hy att slå ut i blom. Dessutom har det visat sig att den ger mig huvudvärk och kan sätta igång migrän (och i sällsynta fall också förkylningsblåsor). Så mindre choko, av hälsoskäl.

Det som jag inte har räknat ut ännu är mina naglar och mitt hår. Vintertid fnasar också mina naglar och mitt hår antar risbuskedimensioner. Visst, torrt ute. Jag använder olja för naglarna, men det hjälper föga. Zink och selen, jepp, men vad behövs annars? Finns det nackdelar med diskhandskar?

Och där gick julen, vavoom. Och nyår, vavoom.

Hann knappt med själv, men lyckades i alla fall njuta en god bit. Min pojkvän fick för första gången uppleva en finlandssvensk jul och nyåret firades in med skumppaglas i handen innanför varma fönster. Och nyårslöften avgavs i strid ström:

Jag ska inte ta en vit månad, men jag ska extra mycket sköta om mig själv nu en tid. Min kropp är trött och jag behöver vila och omvårdnad. Fotbad och romantiska böcker, med andra ord.

Vårt flyttningsprojekt ska bli av. Vi letar lägenhet och ser fram emot att under året få flytta ihop - ett hem i stället för två är både ekonomiskt vettigt och ekologiskt bättre. Som det är nu så står en lägenhet alltid tom, och vi är i den andra. För påhälsande släktingar och andra är det bra, men för oss varken bra eller vettigt. Ett kylskåp i stället för två är bra.

Men i anknytning till ihopflyttningen skulle jag gärna fråga er om råd och tips - ni som flyttat ihop med någon, vad blev ni överraskade över?  Vilka ekonomiska hål och fallgropar finns det? Renoverade ni eller inte?

Hej där,

Julkorten gjordes igår. Till en början kändes pysslet bra, men jag tappade nerverna när limmet klimpade sig, jul-ljusen satte eld på ett band och de utklippta hjärtanen böjde paffen. Färdiga blev dem, men pysslet var kanske inte på alla sätt martha-harmoniskt.

Å andra sidan fick jag hjälp av en guldklimp till pojkvän. Som limmade och fixade och var duktig. Lugnade och svor över limmet och gjorde de finast korten i hela världen. :) Och det är våra första gemensamma julkort - så otroligt tonåringsstolt jag känner mig över honom.

Julkort gjorda, maxkostnad per julkort kring 5 cent och en del upplevelser i bagaget. Totally worth it.

Men vad är sen worth it? Jag har bestämt mig för att försöka hålla litet koll på min ekonomi här under december. Vanligtvis är jag varken sparsam eller slösande av mig, men planerar större utgifter och har en slant sparad. Jag är säkert på att en stor del av mina pengar går till fullkomligt värdelösa och onödiga saker. Därför vill jag se vad som händer om jag medvetet funderar över varje gång jag halar fram plånboken och vad det innebär för min ekonomi. Några månader framöver ska jag vara den medvetna konsumenten och se om inte det kan bli en vana.

Ett pengahål är förståss mat. Jag äter förskräckligt ofta utanför hemmet, luncher och mat som tillbehör till umgänge med kompisar. Detta får det lov att bli ett slut med. Jag har övat mig i påhittighet för att få med mat till jobbet hemifrån och luncherna får lov att bli ett undantag. Max en gång i veckan, för att skvallra med kollegerna. Och att äta ute för sällskaps skull är ganska onödigt - lika bra kan en billigare kopp te fungera. Maten görs under december månad hemma.

Få se vart det bär. Det som jag behöver hjälp med, ifall ni läsare möjligen kunde kommentera, rör lunchboxarna. Vad tar ni med till arbetet? Är det någon som prövat på att "göra fil" på jobbet - från en rot, och från dag till dag? Går det att göra fil på laktosfri mjölk?

I år känns julen litet extra välkommen. Det har varit ett händelserikt år, på både gott och ont, och tiden har varit energi-intensiv. Jag har träffat den mest underbara mannen, jag har fått välkomna bortresta familjemedlemmar tillbaka till hemtrakterna och jag har fått byta arbete till ett fantastiskt roligt och inspirerande arbete, där jag känner att jag får utvecklas varje dag. Ett stort och viktigt projekt gick i stöpet tidigare i höstas, och det har tagit tid att plåstra om såren. Ett nytt arbete är alltid påfrestande, även om det är roligt. Och att vänja sig vid att vara ena halvan av ett par, när man varit ensam länge, är inte alltid lätt.

Men i december har jag ovanligt litet arbete, faktiskt. Jag gör korta dagar redan nu, och i december kanske ännu kortare. Jag ser fram emot glögg, lussekatter, pepparkaksbak och att göra mina älsklingsbröd. Och så har jag fått den andra hälften att gå med på att ta in en julgran, och snart blir det dags att tillverka pynt. December ska få bli min pysselmånad, en månad för att trivas, njuta och skapa. Gärna tillsammans.

Och jag tänkte faktiskt ta en tjuvstart redan nu. I förrgår tillverkade jag några riktigt fina dörrkransar, några med jultema och några med hösttema. Under slutet av veckan hoppas jag kunna överraska med hembakat bröd inför helgens utfärder.

Bland marthabloggen finns det åtminstone två någorlunda vuxna Idan. Jag och Ida. Till dig, Ida, vill jag säga grattis till ett fint namn. Och användbart.

Jag heter Ida efter min mormors mor. Hemma i köket hänger hennes skärbräde i trä, med det etsade Ida i nedre kanten.

Som barn fanns det inte många Idor i min ålder, boomen kom senare. Jag har ofta mötts av glada blickar och vänliga ord från äldre människor, speciellt när de också hör mitt efternamn: "Oj, ett så gammalt namn". Men på ett bra sätt, sådär så jag känner att jag måste anstränga mig litet extra för att leva upp till mitt namn.

Jag tror ju att jag nog delvis har formats efter mitt namn - eller så kanske det är så att min uppfattning om mitt namn har formats efter mig. En Ida är rätt sprallig, energisk och pysslig. En Ida är också en god vän, något som jag alltid försöker vara. Ida som gammal är en tant med pyttsor och byttor, kärl och kastruller. Och ett rutigt förkläde.

Åh, November. I stället för att sjunka i misär och gräma mig över orkeslöshet och svåra tider tänker jag denna November göra det bästa för att må bra. Jag tänker mysa, koka, baka och njuta. Läsa och spela, pyssla och fixa.

Första anhalten på mysprojektet var bokmässan förra helgen. Hittade en trave böcker att stapla bredvid tekoppen.

Nästa anhalt på projektet ska bli formgivning och produktion av krans till pojkväns dörr. Pojkvännen är inte intresserad av "flamsigheter" så det får lov att bli något traditionellt, men stilrent. Kanske en videkrans med kottar och torkade apelsinbitar?

Har ni förslag på kransar att göra?

Nu ska jag börja blogga. Har försökt på det tidigare, en längre tid i bloggen eisehaita.blogspot.com, men sedan dess har alla försök strandat. Men nu ska det bli av!

Jag kommer att skriva om Marthan i mig. Den där delen av mig som nu i vuxen ålder förstår att upskatta barndomens hemodlade måltider, städning med naturvänliga medel och vardagen som är den viktigaste delen av mitt liv. I relativt stark kontrast står mitt yrkesliv, som jurist i Helsingfors.

Jag är född och uppvuxen utanför Vasa. Vi är fyra barn och mina föräldrar hör nog båda till de naturliga marthorna. :) Under ungdomen tog jag omedvetet avstånd från vad hemmet fört mig sig av naturnära levande och enkelhet. Nu börjar jag känna att jag är på väg tillbaka.

Den här bloggen kommer att bli en upptäcktsfärd för att hitta tillbaka till det som jag kommer från. Jag är tacksam för kommentarer och diskussioner och hoppas att ni som läser den har lika mycket glädje av bloggen som jag som skriver den.

Vi hörs!